Thunder, en Bingley Terrier som visar hur airedaleterriern kunde te sig innan förädlingen, från Vero Shaws "The Illustrated Book of the Dog" 1881.
Historia
Trots epitetet terriernas kung är airedaleterriern inte en äkta terrier och har alltid varit för stor som grythund.[1][2][3] Den korsades fram mellan 1850-talet och 1870-talet i Yorkshire i nordöstra England. Exakt vilka raser som användes och i vilken ordning vet man inte. Allmänt förmodas släktskap med den utdöda Old English Broken-haired Terrier eller Old English Black and Tan Terrier som även ligger till grund för bl.a. welshterriern. Andra raser som antas ingå är otterhound och strävhåriga varianter av foxhound och/eller harrier. Syftet med korsningarna var att få fram en hund som var lämplig för singeljakt av utter, till skillnad från otterhounden som jagade i koppel (pack).[3][4][5][6][7] Likheten med welshterriern är resultatet av målinriktad avel efter att rasklubben bildades 1889.
1879 visades den på hundutställning första gången.[1][8] Sitt nuvarande namn fick airedaleterriern 1884, innan dess kallades hundarna bland annat Bingley Terrier och Waterside Terrier. Året därpå erkändes den som självständig ras av the Kennel Club (KC). 1894 visades den första airedaleterriern på utställning i Sverige.
Airedaleterriern är en aktiv hund som uppskattar att få röra på sig. Rasen beskrivs också som tålmodig, livlig, trogen, barnvänlig. Den är lätt att lära nya saker men man bör börja i tidig ålder. Den är väldigt jaktintresserad och har ett djupt skall.
Utseende
Ögonen är små, mörka och livliga, och öronen är formade som ett V. Pälsen består av sträva täckhår och en mjukare underull som skyddar mot kyla. Pälsen måste trimmas några gånger om året, utställningshundarnas päls ska trimmas oftare. Färgen på pälsen är rostbrun med svart på ryggen och halsen.
Referenser
Fotnoter
^ [ab] Carl-Johan Adlercreutz: Hundar i världen sid 71
