| André Chamson |
 |
| Född | André Jules Louis Chamson[1]
6 juni 1900[2][3][4]
Nîmes[1][5], Frankrike |
|---|
| Död | 9 november 1983[2][3][6] (83 år)
Paris femte arrondissement[1] |
|---|
| Begravd | Valleraugue |
|---|
| Medborgare i | Frankrike |
|---|
| Utbildad vid | École des chartes
Jean-Baptiste-Dumas high school  |
|---|
| Sysselsättning | Historiker[7], paleograf[5], prosaist[8], arkivarie[5], författare[7], essäist, kurator[8] |
|---|
| Befattning |
|---|
President, PEN Club français (1951–1959)
Stol nummer 15 i Franska akademien (1956–1983)[9]
President, comité du museon Arlaten (1957–)
Majoral du Félibrige (1957–1983)[5]
President, PEN (1957–1959)[10][5]
Directeur des Archives de France (1959–1971)
Jurypresident vid Filmfestivalen i Cannes |
| Maka | Lucie Mazauric
(g. 1924–) |
|---|
| Barn | Frédérique Hébrard (f. 1927) |
|---|
| Föräldrar | Jean Chamson |
|---|
| Utmärkelser |
|---|
Prix Northcliffe (1932)
Frédéric Mistral-priset (1956)[5]
Hedersdoktor vid Lavaluniversitetet (1960)[11]
Associerad medlem av Académie de Nîmes
Blumenthalpriset
Storofficer av Nationalförtjänstorden
Kommendör av Akademiska palmen
Storkors av Hederslegionen
Kommendör av Arts et Lettres-orden |
| Namnteckning |
|---|
 |
| Webbplats | andrechamson.fr |
|---|
| Redigera Wikidata |
André Chamson, född den 6 juni 1900 i Nimes, Gard, död den 9 november 1983 i Paris, var en fransk arkivarie, romanförfattare och essäist.
Biografi
Efter att ha studerat vid École des Chartes fick han examen som paleograf 1924. Han arbetade före andra världskriget som museiintendent och startade tidskriften Vendredi, för vilken han också var redaktör.
Efter kriget var han konservator vid Musée du Petit Palais och redaktionsmedlem för tidskriften Europé. År 1959 utsågs han till chef för franska riksarkivet, en post som han höll fram till 1971.
År 1956 valdes han in i Franska akademin som efterträdare till Ernest Seillière och 1958 utsågs han till ansvarig för Académie des Jeux floraux.
Som författare slog Chamson igenom med en rad hembygdsskildringar från Cevennerna i vilka han förhärligar bergsbon och bonden med motiv från motståndsrörelsen under andra världskriget.
I hans senare verk hade perspektivet vidgats och i centrum för hans intresse stod europeiska problem och vad han såg som faran i en latent fascism.
Chamson dog i Paris 1983 och är begravd nära Pic de Barette i Valleraugue, med utsikt över Taleyrac-dalen.
Bibliografi (på svenska)
- Ensam på berget: berättelse från Cevennerna (översättning Erik Holmblad, Birkagården, 1926)
- Vägens män (Les hommes de la route) (översättning Axel Claëson, Bonnier, 1929)
- De besegrades år (L'année des vaincus) (översättning Axel Claëson, Bonnier, 1936)
- Mirakelbrunnen (Le puits des miracles) (översättning Eva Alexanderson, Bonnier, 1947)
- Galären Stoltheten (La Superbe) (översättning Harald Bohrn, Norstedt, 1969)
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
- ^ [a b c] matchID, matchID-ID: eA8BBUROoHHe, läst: 1 februari 2022.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6226rz2, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: chamson-andre.[källa från Wikidata]
- ^ GeneaStar, GeneaStar person-ID: chamsona.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f] Jean Fourié, Dictionnaire des auteurs de langue d'Oc de 1800 à nos jours, Feliberförbundet, 2009, s. 87, ISBN 978-2-9533591-0-7, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Roglo, person-ID på Roglo: p=andre;n=chamson.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Gemeinsame Normdatei, läst: 24 juni 2015.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: xx0016129, läst: 17 november 2024.[källa från Wikidata]
- ^ Académie française, Franska akademiens medlems-ID: andre-chamson, läs online, läst: 29 juni 2020.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, pen-international.org , läst: 10 juli 2020.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.ulaval.ca .[källa från Wikidata]
Externa länkar
