Armeniskan utgör en egen gren i den indoeuropeiska språkfamiljen, där den närmaste nu levande släktingen är grekiskan. Även mellan dessa två är släktskapet mycket avlägset. Antagligen stod det frygiska språket däremot mycket nära armeniskan.
Språket har påverkats starkt av omgivningen och har så många lånord från de iranska språken att de västliga språkvetarna länge trodde att armeniskan var ett iranskt språk. Dessutom har armeniskan många gamla ord vars ursprung är helt okänt, och man antar att de kommit in från utdöda fornspråk som inte lämnat efter sig några skriftliga spår.
Varianter
Armeniskan har två huvudvarianter: östlig och västlig armeniska. Före 1800-talet användes ett klassiskt litteraturspråk, det så kallade grabar eller krapar, som alltjämt hörs i den kyrkliga liturgin. Sedan dess har det dock i annat skriftligt bruk fått ge vika för moderna öst- och västarmeniska litteraturspråk, även om dessa har berikats med klassiska element.
Förenklat vilka som talar västlig armeniska respektive östlig:
de armenier som kommer från Armenien och andra före detta sovjetrepubliker eller från Iran talar vanligtvis den östliga dialekten.
de armenier som har sitt ursprung i nuvarande östra Turkiet (ibland kallat historiska Armenien), men som nu är spridda över hela världen talar vanligtvis västlig armeniska.
Det bör även påpekas att i bland annat USA och Kanada är den armeniska folkgruppen blandad av både väst- och östtalande. Västarmeniskan talas även av spridda grupper i före detta Sovjetunionen, även om den förhärskande varianten där är den östliga.
I Sovjetarmenien genomfördes på 1920-talet en rättskrivningsreform, som inte har accepterats av diasporan vare sig i Iran eller på andra håll. Skillnaderna mellan äldre och nyare rättskrivning är relativt små: den som lärt sig läsa armeniska enligt det ena systemet klarar också av det andra.
Alfabet
Armeniskt manuskript, från någon gång runt 500-talet, enligt vår tideräkning.
Det armeniska alfabetet uppfanns av patriark Isak den store och Mesrop Masjtots år 405. Alfabetet behövdes bland annat för att kunna översätta Bibeln till armeniska. Till en början bestod det av 36 bokstäver men senare tillkom två stycken, nämligen bokstäverna Օ och Ֆ. Som de flesta indoeuropeiska språk skriver man från vänster till höger. Ordningsföljden på bokstäverna tros vara inspirerad av grekiskan. Alfabetsordningen börjar med A (som kopplas till Astvadz, "Gud") och slutade med K (som kopplas till Kristos, "Kristus").
I armeniskan betonas alltid den sista stavelsen, såvida den inte innehåller [ə], då den näst sista stavelsen betonas. Exempel: ɑχoɾˈʒɑk, mɑʁɑdɑˈnos, giˈni, men vɑˈhɑgən och ˈdɑʃtə.
Tabellen nedan listar det östarmeniska konsonantsystemet. Klusilerna och affrikatorna har en särskild serie med aspiration (transkriberad med ett grekiskt spiritus asper) efter bokstaven: p῾, t῾, c῾, č῾, k῾. Varje fonem i tabellen representeras av tre symboler. Den översta visar fonemets uttal enligt det internationella fonetiska alfabetet (IPA), därunder står motsvarande bokstav i det armeniska alfabetet, och underst den latinska translitterationen enligt ISO 9985.
Det är vanligt att armeniska efternamn avslutas med suffixet -յան, -jan. Det transkriberas, likt ryskan, som ian efter s, t och z. Formen yan används främst i engelskan.
Eggenstein-Harutunian, Margret: Lehrbuch der armenischen Sprache. Helmut Buske Verlag, Hamburg 1997. ISBN 3-87548-149-6
Sakayan, Dora:Modern Western Armenian for the English-Speaking World. Arod Books, Montréal 2000. ISBN 0-9699879-2-7
Noter
^Se James Clackson, Indo-European Linguistics, An Introduction (2007, Cambridge) Robert S.P. Beekes, Comparative Indo-European Linguistics, An Introduction (1995, John Benjamins) Oswald J.L. Szemerényi, Introduction to Indo-European Linguistics (1996, Oxford)
^"In some publications, the voiceless plosives are also defined as ejectives or glottalised. Glottalised plosives occur in various Armenian dialects and can also be found in the Eastern Armenian vernacular based on the Yerevan dialect, but according to normative grammars, SMEA [Standard Modern Eastern Armenian] shows no glottalised voiceless plosives." Jasmine Dum-Tragut. Armenian: Modern Eastern Armenian. London Oriental and African Language Library, 2007, ISSN 1382-3485; s. 17
^ [abc] Bokstaven 'þ' användes i det fornengelska alfabetet, innan det slutligen ersattes av "th".
^Ordet "yare" (år) i sanskritkolumnen kommer från det indoiranska språket avestiska.
^ [ab] Orden "pir" (eld) och "utur" (vatten) i latinkolumnen kommer från det italiska språket umbriska.
^ [abcd] Prefixet "o-" motsvaras av "in-" och "i-" i latin, och "an-" och "a-" i grekiska och sanskrit, vilket motsvarar protoindoeuropeiskans *n-.
