|
Division I i ishockey (1944–1975)
Division I i ishockey var högsta divisionen i svensk ishockey mellan åren 1944 och 1975. På ett extra årsmöte 1944 beslutades att Svenska serien skulle delas upp i en norr- och en södergrupp med finalspel mellan segrarna i respektive grupp. Kvalet till högsta serien var redan slutspelat och man beslutade att stryka det. Istället flyttades alla sex seriesegrarna i Division II (Sandvikens IF, IF Göta, Surahammars IF, IFK Mariefred, Tranebergs IF och Skuru IK) upp till högsta serien. Namnet Division I hade redan använts om högsta serien parallellt med namnet Svenska serien sedan 1942 då man började spela serien som en rak serie med åtta lag. År 1941 infördes även Division II med tre grupper och kvalspel till Division I. Namnet Svenska serien fortsatte att användas även efter 1944, men efterhand blev det vanligare att kalla serien Allsvenskan.[1][2][3][4] Högsta serien hade tidigare varit tydligt dominerad av lag från Mälardalen, men med nya Division I kom detta efterhand att ändras. Mora IK blev 1946 det första "landsortslaget" som lyckades hålla sig kvar i serien till nästa säsong.[1] År 1955 fick de nordliga Norrlandslagen för första gången kvala till högsta serien och Skellefteå AIK tog chansen direkt.[5] Åren 1956 och 1957 vann Leksands IF norra serien och 1958 var det Skellefteås tur, samtidigt som Värmland var representerade med tre lag i den södra serien. GrundseriernaDen nya serien bestod 1944 av tolv lag i två grupper och matcherna skulle enligt nya regler (som inte alltid följdes) spelas i 3x20 minuter istället för som tidigare 3x15.[1] Till säsongen 1956/57 hade man utökat divisionen till sexton lag som möttes två gånger i sammanlagt fjorton omgångar.[6] Fr.o.m. 1965/66 möttes lagen tre gånger i grundserien vilket gjorde att man spelade 21 omgångar.[7] Detta varade till 1969/70 då man återgick till dubbelmöten och fjorton omgångar. Säsongen 1974/75 präglades av förberedelser inför nya Elitserien. Den norra och den södra gruppen slogs ihop till en enda serie med sexton lag som möttes i 30 omgångar, sex lag flyttas ner, två fick kvala och fyra spelade slutspel.[8][9] Seriefinal, slutspel och SMI samband med uppdelningen i en nordlig och en sydlig grupp infördes också en seriefinal. Den blev succé redan första säsongen. Första matchen spelades i Södertälje inför 3 748 åskådare. I returmatchen tog Hammarby officiellt in 8 526 åskådare, men troligen hade ännu fler trängt sig in. Intresset var enormt och mediabevakningen blev bra reklam trots att en läktare rasat och 39 personer skadats. Matchen har ibland setts som ishockeyns verkliga genombrott i Sverige.[1] Fram till 1952 hade SM spelats som en separat turnering. Detta år blev seriefinalen i Division I inofficiellt Svenskt mästerskap då den ordinarie turneringen ställdes in p.g.a. Olympiska spelen i Oslo.[10] Fr.o.m. 1953 blev seriefinalen officiell final i Svenska mästerskapen.[11] 1956 infördes en finalserie med fyra lag. Även detta blev publiksuccé med totalt 68 669 åskådare fördelat på tolv matcher.[6] Till säsongen 1961/62 gjorde man om serien igen och de fyra bästa lagen från norra respektive södra gruppen fick gå vidare till mästerskapsserien, som nu spelades som en enkelserie i sju omgångar.[12] År 1965 utökades mästerskapsserien från sju till fjorton omgångar (dubbelmöten).[13] Säsongen 1965/66 gick de fyra bästa från respektive serie gick vidare till ett SM-slutspel i form av en cup. Lagen möttes i två matcher för att avgöra vilket lag som skulle gå vidare. Vann lagen en match var spelades ytterligare en match för att avgöra segern.[7] Detta upplägg varade till 1968 då man återgick till slutspelsserie med enkelmöten.[14] 1974 spelades mästerskapsserien i 21 omgångar.[15] Säsongen 1974/75 spelar fyra lag slutspel i en cup där lagen möts i bäst av tre matcher.[8][9] KvalificeringsserienFrån starten flyttades de två sämsta lagen i grundserierna direkt ner till Division II, men fr.o.m. säsongen 1961/62 spelades en kvalificeringsserie med de lag som inte gick vidare till mästerskapsserien. Serien spelades med enkelmöten och de fyra sämsta lagen flyttades ner till Division II.[12] 1965 delas kvalificeringsserien i en nordlig och en sydlig grupp och två lag från vardera flyttads ner.[13] Följande säsong avskaffades kvalificeringsserierna och direkt nedflyttning återinfördes. 1970 återkommer kvalificeringsserierna.[16] Från och med 1972 flyttades bara ett lag ner till Division II, medan näst sista laget fick spela i kvalserien med lagen från Division II.[17][18] År 1974 spelades åter en kvalificeringsserie i 14 omgångar, men endast två lag flyttades ner till Division II.[15] Seriens sista säsong 1974/75 flyttades sex lag ner och två lag spela kvalserie.[8][9] Deltagande lag och resultat
Data till tabellen ovan är hämtade ur Jubileumsboken.[19][20]
Se även
ReferenserNoter
Tryckta källor
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
