G-sträng, sträng stämd till tonen G på fiol- och gitarr-instrument. Finns i titeln på Bachs stycke "Air" (Air auf der G-Saite, BVW 1068), även i föreningen G-sträng
Det gemena g:et finns utformat i två versioner (allografer): med underhäng och med underhängsögla (glasögon-g).[2]
Uttal
G uttalas normalt som J framför mjuk vokal (e, i, y, ä och ö).
Historia
Till det latinska alfabetet kom bokstaven G liksom bokstaven C från etruskiska, vilket i sin tur kommer från den grekiska bokstaven gamma (Γ eller γ). På etruskiska fanns inget g-ljud, och eftersom ingen åtskillnad gjordes för g-ljud och k-ljud behövdes bara en av bokstäverna C och K. Etruskerna valde att huvudsakligen använda C, kanske för att det är lite lättare att skriva. Detta bruk tog romarna efter, men på latin gjordes det en åtskillnad mellan g-ljud och k-ljud. Därför modifierades C till G för g-ljudet, medan C stod för k-ljudet. Man brukar ge Spurius Carvilius Ruga äran för att ha uppfunnit bokstaven "G".
Datateknik
I datorer lagras G samt förkomponerade bokstäver med G som bas och vissa andra varianter av G med följande kodpunkter:
I ASCII-baserade kodningar lagras G med värdet 0x47 (hexadecimalt) och g med värdet 0x67 (hexadecimalt).
I EBCDIC-baserade kodningar lagras G med värdet 0xC7 (hexadecimalt) och g med värdet 0x87 (hexadecimalt).
Övriga varianter av G lagras med olika värden beroende på vilken kodning som används, om de alls kan representeras.