Hon var krönikör i New York magazine och grundare av Ms. magazine.[5] 1969 publicerade hon en artikel, "After Black Power, Women's Liberation",[8] som gjorde henne känd inom USA som en ledare för den feministiska rörelsen.[9]
Familjen Steinem bodde och reste runt i en husbil som fadern använde i sitt yrke som resande antikhandlare.[13] Innan dottern föddes fick hennes mor Ruth vid 34 års ålder ett nervöst sammanbrott som gjorde henne sängliggande och drabbad av återkommande vanföreställningar som stundom blev våldsamma.[14] Hon förändrades "från en energisk, utåtriktad, bokälskande" kvinna till "någon som var rädd för att vara ensam, som inte kunde hålla sig kvar i verkligheten länge nog för att behålla ett arbete, och som sällan kunde koncentrera sig länge nog för att läsa en bok.[14][b] Ruth var under långa perioder inlagd på mentalsjukhus.[14] Gloria Steinem var tio år när föräldrarna 1944 till slut skildes.[14] Hennes far flyttade till Kalifornien för att söka arbete, medan hon och hennes mor fortsatte att bo tillsammans i Toledo.[14]
Trots att föräldrarna skilde sig på grund av moderns sjukdom, var det inte ett resultat av chauvinism från faderns sida, och Steinem menar sig ha "förstått och aldrig klandrat honom för skilsmässan."[15][c] Ändå hade skilsmässan en stor inverkan på hennes personlighet; fadern hade som resande försäljare inte gett mycket finansiell stabilitet till familjen, men efter skilsmässan blev situationen än värre. Steinem tolkade sin mors oförmåga att behålla sitt arbete som ett tecken på samhällets aversion mot yrkesverksamma kvinnor.[15] Hon tolkade också den allmänna likgiltigheten hos läkarna gentemot sin mor som en generell antipati mot kvinnor.[15] Senare har Steinem beskrivit sin mors erfarenhet som en viktig insikt om samhällets orättvisor.[16] Det perspektivet övertygade Steinem om att kvinnor saknade social och politisk jämlikhet.[16]
Steinem gick på Waite High School i Toledo och Western High School i Washington, D.C., där hon senare tog studenten.[17][18] Hon studerade sedan vid Smith College,[4] en institution där hon fortfarande är aktiv.[3] Under sent 1950-tal tillbringade Steinem två år i Indien på ett stipendium (Chester Bowles Asian Fellow).[19] Efter att hon återvänt till USA blev hon chef (director) för Independent Research Service, en organisation som grundades efter en donation som senare visade sig vara från CIA.[20] Hon arbetade för att skicka icke-kommunistiska studenter till 1959 års Världsungdomsfestival.[20] 1960 anställdes hon av Warren Publishing som den första anställda vid Help! magazine.[21]
Journalistisk karriär
Clay Felker, som var featureredaktör för tidskriften Esquire gav frilansförfattaren Steinem vad hon senare kallade sitt första "riktiga uppdrag", en artikel om preventivmedel.[22] Artikeln publicerades 1962 och handlade om hur kvinnor tvingas välja mellan karriär och äktenskap, vilket var ett år före Betty Friedans book Den feminina mystiken.[22][23]
Medan hon arbetade på en artikel 1963 för Huntington Hartfords tidskrift Show, var Steinem anställd som Playboy Bunny vid Playboy Club i New York.[24] Artikeln, som publicerades 1963 under rubriken "A Bunny's Tale", ackompanjerades av en bild av Steinem i bunny-uniform och handlade om hur kvinnor behandlas vid dessa klubbar.[25] Steinem vidhåller att hon är stolt över arbetet hon utförde med att skriva om bunny-flickornas utsatta arbetsförhållanden, särskilt vad gäller de sexuella kraven som låg i utkanten av vad som är lagligt.[26][27] Dock ledde publiceringen av artikeln till att Steinem ett tag inte kunde få andra uppdrag; hon menade själv att "eftersom jag nu hade blivit en Bunny – oavsett varför."[26][28][d] Steinem fick så småningom (1968) ett arbete på Felkers nya tidskrift New York.[22]
1969 bevakade hon en abort-aktion i källaren till en kyrka i stadsdelen Greenwich för tidskriften New York.[31][32] Steinem hade själv gjort abort i London vid 22 års ålder.[33] Hon kände vad hon själv benämnde som "ett stort klick" vid aktionen och har senare sagt att hon inte "började mitt liv som en aktiv feminist" förrän den dagen.[32][e] Hon har därefter skrivit:
”
"Det [abort] är meningen att få oss att känna oss som en dålig människa. Men jag måste säga att jag aldrig har känt så. Jag brukade sitta och försöka räkna ut hur gammalt barnet skulle ha varit, för att försöka få mig själv att känna dåligt samvete. Men jag kunde inte det! Jag tror att den person som sa: 'Raring, om män kunde bli gravida, skulle abort vara ett sakrament' hade rätt. För min del visste jag att det var första gången jag hade tagit ansvar för mitt eget liv. Jag tänkte inte bara låta saker hända mig. Jag skulle styra mitt liv, och därför kändes det positivt. Men ändå berättade jag det inte för någon. För jag visste att där ute var det inte [positivt]."
1972 var Steinem med och grundade den feministiska tidskriften Ms. med Dorothy Pitman Hughes. Tidskriften började som en specialutgåva av New York. Det första numret finansierades av Clay Felker.[22] De 300 000 testexemplaren såldes slut i hela USA på åtta dagar.[34][35] Inom några veckor hade Ms. fått 26 000 prenumeranter och över 20 000 läsarbrev.[35] Tidskriften såldes 2001 till Feminist Majority Foundation, men Steinem syns fortfarande i redaktionsrutan som en av de sex grundarna och finns med i tidskriftens rådgivande styrelse.[35]
I en halvt satirisk essä för Cosmopolitan skrev Steinem 1978 om en värld där män menstruerade istället för kvinnor. Hon avslutar essän med att i en sådan värld skulle menstruation bli ett tecken på ära och män skulle jämföra sina plågor, snarare än ett tecken på skam som det är för kvinnor.[37]
Politisk aktivism
1959 ledde Steinem en grupp aktivister i Cambridge i Massachusetts som anordnade festivalen Independent Service for Information on the Vienna. Där propagerade man för att amerikaner skulle medverka i Världsungdomsfestivalen, ett Sovjetsponsrat men demokratiskt ungdomsevenemang.
Gloria Steinem skrev 1968 under protestlistan för att vägra betala skatt så länge Vietnamkriget pågick.[38]
Hennes stora genombrott som feministisk ledargestalt[9] kom 1969 då hon publicerade artikeln "After Black Power, Women's Liberation".[39] Som feministledare stred hon för Equal Rights Amendment, bland annat som vittne 1970 inför senatens rättsliga utskott.[40][41] Samma år gav hon ut essän om en utopi med jämlikhet mellan könen, "What It Would Be Like If Women Win", i tidskriften Time.[42]
Detta är ingen enkel reform. Det här är verkligen en revolution. Kön och ras, därför att de är enkla och synliga skillnader, har varit de primära sätten att organisera människor i högre och lägre grupper och i billig arbetskraft på vilket detta system beror. Vi talar om ett samhälle där det inte finns några roller förutom de som väljs eller de som förtjänas. Vi pratar egentligen om humanism.
När Shirley Chisholm ställde upp som presidentkandidat 1972, ställde Steinem upp som delegatkandidat vid primärvalet i New York. Steinem förlorade dock.[45]
Steinem, som läste den tecknade serien Wonder Woman under sin uppväxt, var också en nyckelspelare när seriefiguren Wonder Woman återfick sina krafter och traditionella kläder i nummer 204 (januari-februari 1973).[46] När Steinem fick veta att den mest berömda kvinnliga superhjälten hade förlorat sina krafter, placerade hon Wonder Woman på omslaget till det första numret av Ms. (1972), tillsammans med en positiv essä om seriefiguren. Warner Communications, som ägde DC Comics, var en av investerarna bakom Ms..[47]
Steinem blev gripen utanför den sydafrikanska ambassaden 1984, tillsammans med flera kongressledamöter och civilrättsaktivister. Hon greps för störande beteende, efter att ha protesterat mot Sydafrikas apartheid-system.[48]
När Kuwaitkriget startade 1991, protesterade Steinem tillsammans med de framträdande feministerna Robin Morgan och Kate Millett offentligt mot att USA skulle gå in i Mellanöstern. De påstod att det sagda målet att "skydda demokratin" var en rökridå.[49]
Steinem var också 1992 en av grundarna till Choice USA. Den är en ideell organisation som mobiliserar och ger fortsatt stöd till ungdomar som arbetar politiskt för rätten till abort.[51][52][53]
1993 var Steinem medproducent till och berättare i en Emmy-vinnande TV-dokumentär om barnmisshandel, Multiple Personalities: The Search for Deadly Memories. (HBO).[3] Tillsammans med Rosilyn Heller var hon samma år också medproducent till en TV-film, Better Off Dead (Lifetime), som undersökte de parallella krafter som både är emot abort och stöder dödsstraff.[3]
Steinem har in på 2010-talet fortsatt att uppträda som föreläsare.[54][55]
I en intervju har Steinem sagt:
”
Jag tror att det är något av en slump att jag blev symbol för kvinnorörelsen. En kvinnlig kongressledamot, till exempel, kan identifieras som en kongressledamot. Det betyder inte att hon skulle vara mindre feminist men hon identifieras med den närmaste manliga motsvarigheten. Tja, jag har ingen manlig motsvarighet så pressen måste identifiera mig med rörelsen. Jag antar att jag skulle kunna benämnas som en journalist, men eftersom Ms. är en del av en rörelse och inte en vanlig tidskrift, identifieras jag med rörelsen. Det finns inget annat fack att stoppa in mig i."
Trots att Steinem ibland förknippas med det feministiska slagordet "En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel" var det inte hon som myntade det. Det var Irina Dunn,[57] något som Steinem till och med skrivit till tidskriften Time för att få rättat.[58] Däremot var Steinem en av dem som hjälpte till att popularisera frasen.
Den 3 september 2000, vid 66 års ålder, gifte sig Steinem med David Bale, far till skådespelaren Christian Bale.[4][61] Steinem och Bale hann vara gifta i tre år innan han dog av lymfom i hjärnan den 30 december 2003. Då var han 62 år gammal.[62]
Rutgers University annonserade i september 2015 en betald position ('endowed chair') i Steinems namn, att utdelas till någon som uppvisar Steinems värdegrund av jämlik representation inom media.[73][74]
^Originalcitat: "to make women visible and powerful in the media."
^Originalcitat: "from an energetic, fun-loving, book-loving" woman into "someone who was afraid to be alone, who could not hang on to reality long enough to hold a job, and who could rarely concentrate enough to read a book."[14]
^Originalcitat:"understood and never blamed him for the breakup."[15]
^Originalcitat: "because I had now become a Bunny – and it didn't matter why."[26][28]
^Originalcitat:"begin my life as an active feminist" until that day."[32]
^Originalcitat:"It [abortion] is supposed to make us a bad person. But I must say, I never felt that. I used to sit and try and figure out how old the child would be, trying to make myself feel guilty. But I never could! I think the person who said: 'Honey, if men could get pregnant, abortion would be a sacrament' was right. Speaking for myself, I knew it was the first time I had taken responsibility for my own life. I wasn't going to let things happen to me. I was going to direct my life, and therefore it felt positive. But still, I didn't tell anyone. Because I knew that out there it wasn't [positive]."[33]
^Originalcitat: "This is no simple reform. It really is a revolution. Sex and race because they are easy and visible differences have been the primary ways of organizing human beings into superior and inferior groups and into the cheap labor on which this system still depends. We are talking about a society in which there will be no roles other than those chosen or those earned. We are really talking about humanism.[44]
^Originalcitat: "I think the fact that I've become a symbol for the women's movement is somewhat accidental. A woman member of Congress, for example, might be identified as a member of Congress; it doesn't mean she's any less of a feminist but she's identified by her nearest male analog. Well, I don't have a male analog so the press has to identify me with the movement. I suppose I could be referred to as a journalist, but because Ms. is part of a movement and not just a typical magazine, I'm more likely to be identified with the movement. There's no other slot to put me in."[56]
^McAvennie, Michael; Dolan, Hannah, ed. (2010). ”1970s”. DC Comics Year By Year A Visual Chronicle. Dorling Kindersley. Sid. 154. ISBN 978-0-7566-6742-9. ”"After nearly five years of Diana Prince's non-powered super-heroics, writer-editor Robert Kanigher and artist Don Heck restored Wonder Woman's ... well, wonder."”
^Greenberger, Robert (2010). Wonder Woman: Amazon. Hero. Icon.. Rizzoli Universe Promotional Books. Sid. 175. ISBN 0-7893-2416-4. ”"Journalist and feminist Gloria Steinem ... was tapped in 1970 to write the introduction to Wonder Woman, a hardcover collection of older stories. Steinem later went on to edit Ms. Magazine, with the first issue published in 1972, featuring the Amazon Princess on its cover. In both publications, the heroine's powerless condition during the 1970s was pilloried. A feminist backlash began to grow, demanding that Wonder Woman regain the powers and costume that put her on a par with the Man of Steel."”