|
Ikon (religion)
 Ikon (av grekiska εἰκών, eikōn: "bild") är en form av kultbild som används främst inom de östortodoxa och orientaliskt ortodoxa kyrkorna, men även inom de östkatolska kyrkorna, romersk-katolska kyrkan och lutherdomen.[1][1][2][3] Ofta avbildas Jesus Kristus, Jungfru Maria (Guds moder) med Jesusbarnet och olika helgon och änglar, men även händelser som står nedskrivna i Bibeln (beroende på vilken kyrka).[4] Ikoner benämns även Ortodoxa ikoner, Östortodoxa kristna ikoner, Östkristna ikoner eller Österländska ikoner. AnvändningAvbildningen betraktas inte bara som en ren illustration utan utgör en del av det religiösa budskapet och uppfattas ofta som en fysisk manifestation av det den representerar.[källa behövs] I de östortodoxa kyrkorna sitter ikoner uppsatta på ikonostasen[5] och i östortodoxa hem kan man finna familjeikoner för uppbyggelse och andakt.[6]  HistoriaDen tidigaste formen av kristna bilder kan spåras ända tillbaka mellan åren 150 - 200 e.Kr. De hittades av arkeologer i katakomber i Rom. Enligt kyrkans tradition målades den första ikonen av evangelisten Lukas, som föreställde Jungfru Maria och Jesusbarnet.[4] IkonoklasmVid två perioder under 700 och 800-talet e.Kr var ikoner förbjudna att använda och förstördes (ikonoklasm). Den första perioden av ikonoklasm började omkring 730. Men efter det andra konciliet i Nicaea som ägde rum 787 erkändes ikonerna som viktiga för den kristna tron.[4] Den andra perioden varade mellan 813 och 843 e.Kr.[4] TermTermen ikon används särskilt om ikoner som har sitt ursprung i den bysantinska konsten. Ikonen uppvisar en stiliserad konvention vad gäller komposition och hållning. Verk av sådana konstnärer som Andrej Rubljov och hans skola ger prov på det känslomässiga och konstnärliga uttryck som denna konstform uppvisar. I senare ryska ikoner omgavs ofta den målade gestalten av en gloria av värdefulla metaller och ädelstenar.[källa behövs] LitteraturHedvig Brander Jonsson, "Ikonreception i Sverige: Möten med och bruk av heliga bilder under det långa 1900-talet." Konvergenser och divergenser (Svenskt gudstjänstliv 98, 2023). 2023. ISBN 978-91-7777-264-4. Bilder
Se ävenKällor
Externa länkar
|
_02.jpg)
