En kärnvapenmakt är en stat som besitter kärnvapen. Det finns för närvarande 8–9 länder i världen som har detonerat kärnvapen.[1][2] Enligt internationella icke-spridningsavtalet ska kärnvapenmakter sörja för att inte sprida kärnvapen till andra stater, och icke-kärnvapenmakter ska avstå från att skaffa dem.[3]
Uppskattning av antalet kärnvapen i världen
Här under finns en tabell över de länder som har erkänt innehav av kärnvapen, en uppskattning över antalet kärnladdningar i deras besittning samt året då den första laddningen detonerades. Dessa länder kallas informellt för "kärnvapenklubben" (eng. the Nuclear Club). Med undantag för USA och Ryssland som under internationella avtal tillåter oberoende inspektioner så är listan en uppskattning, i vissa fall en grov sådan. Dessutom ger den ingen indikation på hur många av dessa laddningar som är monterade tillsammans med ett vapensystem, särskilt eftersom det under SORT-avtalet finns tusentals ryska och amerikanska kärnvapen som har inaktiverats i väntan på återanvändning. År 1985 fanns det uppskattningsvis 65 000 kärnvapen i världen, år 2002 fanns det troligtvis cirka 20 000 aktiva kärnvapen.[4]
Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg (ej bekräftat)[29][30]
Kärnvapenmakter i världen. Rött: Stor kärnvapenmakt (USA och Ryssland) Orange: Medelstor kärnvapenmakt (Storbritannien, Frankrike, Kina) Blå: Liten kärnvapenmakt (Indien, Pakistan, Nordkorea) Svart: Förmodad kärnvapenmakt (Israel)
Israel har inte officiellt erkänt innehav av kärnvapen, men uppskattas ha mellan 75 och 400 kärnvapen[5][23][24][25][26] och erhåller strategin "nuclear ambiguity" (varken bekräftar eller förnekar innehav av kärnvapen, men kommer ej att använda dem i anfallande syfte utan snarare som ett avskräckande hot).[31]
Militäralliansen Nato, som förfogar över USA:s och Storbritanniens kärnvapen, upprätthåller ett kärnvapenparaply för alla dess medlemsstater. USA har inom detta Nato-arrangemang ungefär 200 kärnvapen utplacerade i Belgien, Tyskland, Grekland, Nederländerna, Italien och Turkiet.
Tidigare kärnvapenmakter
Kazakstan, Ukraina och Belarus (ska enligt avtal ha lämnat sina före detta sovjetiska kärnvapen till Ryssland)
Sydafrika (genomförde provsprängning under sent 1970-tal; förstörde sina vapen under tidigt 1990-tal)[32]
Länder som misstänks ha (eller har haft) kärnvapenprogram
Israel — Uppskattas ha mellan 75 och 400 kärnvapen[5][23][24][25][26], erhåller strategin "nuclear ambiguity" (varken bekräftar eller förnekar innehav av kärnvapen, men kommer ej att använda dem i anfallande syfte utan snarare som ett avskräckande hot).[31]
Syrien — Tros ha försökt utveckla kärnvapen i ett parallellt program med Nordkorea, men deras misstänkta kärnreaktor förstördes 2007 av Israel.[35] Se Operation Orchard.
Sverige gjorde under 1950-talet och början av 1960-talet en stor satsning (Den svenska linjen) på att utveckla kärnvapenteknologi parallellt med det svenska kärnvapenprogrammet, som inleddes 1945 och 1966-1972 befann sig i avvecklingsfas. En reaktor i Marviken, Eva, var tänkt, efter flera andra övervägda alternativ, att producera plutonium till de eventuella laddningarna. Attackflygplanet A 32 Lansen[38] var tänkt som vapenbärare och senare A 37 Viggen[39], även det tilltänkta flygplanet Saab 36 var tänkt som vapenbärare för svenska kärnvapen. 1968 undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet, i och med det avslutades allt vidare arbete på svenska kärnvapen.[40]
^The Long Shadow: Nuclear Weapons and Security in 21st Century Asia by Muthiah Alagappa (NUS Press, 2009), page 169: "China has developed strategic nuclear forces made up of land-based missiles, submarine-launched missiles, and bombers. Within this triad, China has also developed weapons of different ranges, capabilities, and survivability."
^Pakistan's Nuclear Weapons. Bhumitra Chakma (Routledge 2012), page 61: "Pakistan possesses two types of nuclear delivery vehicles: aircraft and missiles. Initially in the pre-tests era, Islamabad depended solely on aircraft as its chief means of delivering nuclear weapons. In the early 1990s, Pakistan acquired a few dozen ballistic missiles from China, and subsequently, it developed a number of missile systems which became its mainstay of nuclear delivery."
^Nuclear Proliferation in South Asia: Crisis Behaviour and the Bomb by Sumit Ganguly, Sumit Ganguly, S. Paul Kapur, (Routledge 2008), page 194-195
^ [abc] There are a wide range of estimates as to the size of the Israeli nuclear arsenal. For a compiled list of estimates, see Avner Cohen, The Worst-Kept Secret: Israel's bargain with the Bomb (Columbia University Press, 2010), Table 1, page xxvii and page 82.
^ [abc] Brower, Kenneth S (February 1997), ”A Propensity for Conflict: Potential Scenarios and Outcomes of War in the Middle East”, Jane's Intelligence Review (14): 14–5.
^Farr, Warner D (September 1999), The Third Temple's holy of holies: Israel's nuclear weapons, The Counterproliferation Papers, Future Warfare Series 2, USAF Counterproliferation Center, Air War College, Air University, Maxwell Air Force Base, retrieved July 2, 2006.
^*Hersh, Seymour (1991). The Samson option: Israel's Nuclear Arsenal and American Foreign Policy. Random House. ISBN 0-394-57006-5, page 271
^An Atlas of Middle Eastern Affairs By Ewan W. Anderson, Liam D. Anderson, (Routledge 2013), page 233: "In terms of delivery systems, there is strong evidence that Israel now possesses all three elements of the nuclear triad."
^Agrell, Wilhelm. ”13”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 153. ISBN 91-89442-49-0
^Agrell, Wilhelm. ”30”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 291. ISBN 91-89442-49-0
