SamhällskollapsEn samhällskollaps är när ett komplext samhälle bryter samman. Detta kan ske relativt snabbt och abrupt, såsom i fallet med mayakulturen, eller mer gradvis såsom skedde med det romerska riket. Studiet av samhällen som kollapsar kan ske inom discipliner såsom historia, antropologi, sociologi, statsvetenskap, och på senare tid komplexitetsteori. Orsaker till kollapsVanliga orsaker som kan bidra till att ett samhälle kollapsar är ekonomiska, miljöförstöring, sociala och kulturella. Störningar inom ett område fortplantar sig ofta till ett annat. I vissa fall har naturkatastrofer (såsom tsunamier, Jordbävningningar, stora bränder eller klimatförändringar) lett vidare till att ett samhälle kollapsat. Andra faktorer såsom malthusiansk katastrof, överbefolkning, eller överutnyttjande av resurser kan vara utlösande faktorer till kollaps. Sociala orättvisor kan tillsammans med en brist på lojalitet till de etablerade politiska institutionerna leda till att en lägre klass tar makten från en mindre välbärgad elit i en revolution. Mångfalden i hur samhällen utvecklas motsvaras av en mångfald i hur de går under. Jarred Diamond för också fram att samhällen har kollapsat på grund av avskogning, försämringar av odlingsjorden, handelshinder och/eller våld.[1] Invasion utifrånDet romerska rikets nedgång och fall är en av de händelser som brukar markera slutet av antiken och början på den europeiska medeltiden. Under 400-talet föll rikets territorier i västeuropa och nordvästafrika till olika invaderande eller inhemska folkgrupper i vad som ibland barbarernas invasion. Även om den östra delen överlevde i stort sett intakt i två till århundraden. Det synsättet på det romerska rikets kollaps är dock omdiskuterad, vissa moderna historiker ser det som att Västrom bara övergick till barbarrikerna när Västromerska kejsare delegerade sig själva bort från makten, samtidigt som Östrom övergick i det bysantinska riket. Nordafrikas folkrika och blomstrande civilisation kollapsade efter att ha gjort slut på sina interna resurser i interna stridigheter och efter att ha blivit attackerade av beduinstammar såsom [Banu Hilal].[2] Ibn Khaldun noterade att de områden där Banu Hilal härjat helt hade blivit till en torr öken.[3][4]<.
Möten mellan europeiska erövrare och infödda invånare i andra delar av världen ledde ofta till lokala epidemier av förödande styrka. Smittkoppor härjade i Mexiko på 1520-talet och dödade 150 000 personer bara i Tenochtitlán, inklusive kungen. Och sjukdomen härjade på 1930-talet i Peru, vilket hjälpte erövrarna.[6] Det finns uppskattningar som säger att upp till 95 % av dödligheten i den infödda befolkningen i den nya världen orsakades sjukdomar från den gamla världen.[7] Det finns dock ny forskning som säger att tuberkulos från sälar och sjölejon spelade en stor roll.[8] Besmittade material fanns i lasten när de första européerna bosatte sig i Australien och tre år senare spred sig en smittkoppsepidemi över kontinenten. Många infödda kulturer världen över har kollapsat på grund av europeisk imperialism, särskilt i områden då europeiska nybyggare tillskansade sig mark på de inföddas bekostnad, såsom i Latinamerika, Nordamerika och Australasien. Konsekvenserna av detta tillskansande kan fortfarande ses i de många problem som infödda grupper brottas med, såsom alkoholism, problem med rättsväsendet, självmord och våldsam brottslighet. Låga födelsetalDen grekiske historikern Polybius lade i sitt verk Historier” skulden för nedgången i den hellenistiska civilisationen på låga födelsetal.[9]
I ett tal till den Romerska adeln kommenterade kejsar Augustus de låga födelsetalen hos den romerska överklassen.[11]
Efter att ha grundlagt det romerska riket introducerade Augustus lagstiftning för att öka födelsetalen hos den romerska adeln[13]. Se ävenReferenser
|