Klubben bildades i oktober 1879 under namnet Sunderland & District Teachers AFC av skotten James Allan. Från början spelade klubben i blå tröjor. Några år senare skulle de klassiska röd-vit-randiga tröjorna komma. Inför säsongen 1890/91 gick Sunderland med i The Football League. De vann sin första ligatitel redan ett år senare. Sunderland försvarade titeln framgångsrikt året därpå med hjälp av centerforwarden Johnny Campbell, som toppade skytteligan.[1] Klubben spelade i First Division i 68 år innan de för första gången blev nedflyttade 1958. En av grundorsakerna var klubbens finansiella problem.[2]
1973 kom klubbens andra FA-cuptitel efter att ha segrat med 1–0 över Leeds United i cupfinalen.[3] Segern gjorde att Sunderland kvalificerade sig för Cupvinnarcupen, klubbens enda internationella framträdande hittills.[4]
The Championship och Premier League
Peter Reid var tränare för Sunderland mellan åren 1995 och 2002.
Säsongen 1994/95 blev Peter Reid tränare för Sunderland.[5] Klubben blev för första gången uppflyttade till Premier League 1996, men åkte ur direkt säsongen därefter.[6] 1997 lämnade klubben hemmaarenan Roker Park för den nybyggda arenan Stadium of Light.[7] 1999 gick de åter upp och nådde två raka sjundeplaceringar i tabellen. Kevin Phillips gjorde 30 mål och vann Guldskon.[8] Sunderland åkte ur igen 2003, då de kom sist med endast 19 poäng.[9] Säsongen 2005/06 gjorde de en kort visit i Premier League, men degraderingen var ett faktum. Detta efter ett eget bottenrekord genom att denna gång bara lyckas skrapa ihop 15 poäng.[10] I juli 2006 köptes klubben av Niall Quinn.[11]Roy Keane blev utsedd till tränare.[12] Under Keane säkrade Sunderland uppflyttningsplatsen till Premier League efter att Derby County förlorat mot Crystal Palace med 2–0.[13] Dessutom vann de The Championship och hade en matchsvit på 17 raka seriematcher i rad utan förlust.[14][15]
Efter en dålig start säsongen 2008/09 avgick Keane.[16] I maj 2009 togs klubben över av den amerikanska affärsmannen Ellis Short och Steve Bruce blev tränare.[17][18] Ett av Bruces första spelarköp, Darren Bent, kostade tio miljoner pund, då en rekordavgift.[19] Ett år senare köptes Asamoah Gyan för cirka 13 miljoner pund.[20] Sunderland startade säsongen 2010/11 starkt och slutade på tionde plats i Premier League. I januari 2011 lämnade Bent för Aston Villa. Summan som togs emot var 24 miljoner pund.[21] I november 2011 fick Bruce sparken.[22] Ersättaren blev Martin O'Neill.[23] I februari 2012 beslutade sig Quinn för att lämna Sunderland. Han skulle inrikta sig mer på sina affärsintressen utanför fotbollen.[24] O'Neill sparkades i mars 2013 och det meddelades att Paolo Di Canio var den nya tränaren.[25] Under Di Canio undvek klubben nedflyttning med bara en match kvar av säsongen. Efter sex månader i klubben fick han sparken.[26]Gus Poyet blev hans ersättare. Han ledde klubben till final i Ligacupen där de förlorade mot Manchester City med 1–3.[27] I mars 2015 blev Poyet sparkad och Dick Advocaat tog över som tränare.[28] Med Advocaat undvek Sunderland nedflyttning.[29] Han avgick från sin position säsongen 2015/16 efter bara åtta matcher. Sam Allardyce blev utnämnd till ny tränare.[30] Sunderland förblev i nedflyttningsstriden men Allardyce lyckades rädda klubben på grund av förbättrad form i den andra halvan av säsongen.[31]
I juli 2016 lämnade Allardyce klubben för att träna Englands herrlandslag.[32]David Moyes utsågs som hans ersättare.[33] Under Moyes värvades mittfältaren Didier Ndong som kostade Sunderland rekordsumman 13,6 miljoner pund.[34] Klubben gjorde den sämsta starten någonsin i Premier League och tog bara två poäng i öppningsmatcherna.[35] Den 29 april 2017, med fyra matcher kvar av säsongen, stod det klart att Sunderland efter tio säsonger i Premier League inte skulle klara förnyat kontrakt. Klubben hade slutat sist och därmed flyttats ner till The Championship.[36] Moyes avgick i maj 2017.[37] Den 15 juni 2017 såldes målvakten Jordan Pickford för rekordsumman 25 miljoner pund, som väntades stiga till 30 miljoner pund.[38]
Efter en dålig start av säsongen 2017/18 i The Championship sparkades tränaren Simon Grayson.[39] I november 2017 tog Chris Coleman över tränarrollen i Sunderland[40] men trots att resultaten stundtals blev bättre kunde han inte rädda kvar klubben och Inför säsongen 2018/19 återfanns klubben i League One efter en sistaplats i The Championship.[41] Coleman fick lämna klubben och en ny ägare presenterades.[42] Den 25 maj 2018 blev det klart att Jack Ross skulle träna Sunderland.[43]
Sunderlands traditionella klubbfärger är rött och vitt. Under de första åren spelade laget i helblå tröjor.[44] Klubbmärket är uppdelat i fyra delar i en sköld som utgörs av Penshawmonumentet och Wearmouthsbron samt röd-vita ränder. Bredvid skölden finns det avbildningar av två lejon. Det är också en text på märket, Consectatio Excellentiae, som betyder "I strävan efter excellens". De tidigare klubbmärkena bestod mestadels av staden Sunderlands vapensköld tillsammans med en svart katt som togs bort senare.[45][46]
Enligt en Yougov-undersökning finns det en stark koppling mellan Sunderlands supporterskara och vänstern.[47] På matcherna brukar supportrarna sjunga "The Red Flag". Klubbens tidigare ordförande Bob Murray beskrev Sunderland som en "Labour-klubb".[48][49] Under Premier League-säsongen 2013/14 hade Sunderland det sjunde högsta publiksnittet av alla engelska klubbar, 41 089.[50] Säsongen 2014/15 var publiksnittet 43 000.[51]
Sunderland har haft olika arenor genom åren, den första var Blue House Field. Arenan var belägen i närheten av skolan Hendon Board School. 1882 spelades matcherna på Groves Field i Ashbrooke. Sunderlands tredje arena var Horatio Street i Roker, där spelade klubben en säsong. Därefter flyttades klubben till Abbs Field i Fulwell för två säsonger. 1886 kom klubben till arenan Newcastle Road som nådde 15 000 i kapacitet efter renoveringar.[52]
I slutet av 1800-talet byggdes Roker Park. Den första matchen kom i september 1898 mot Liverpool, som Sunderland vann. Efter en ombyggnad av arenan var kapaciteten 50 000. Kostnaderna gjorde att klubben nästan gick i konkurs. Den 8 mars 1933, i en match mot Derby County i FA-cupen, var publiksiffran 75 118, den högsta någonsin.[53] Roker Park drabbades av en bombning 1943, där ett hörn av arenan förstördes. En person dödades.[54] Vid 1990-talet var arenan inte längre tillräckligt stor och hade inget utrymme för möjlig expansion. I januari 1990 släpptes Taylor-rapporten efter Hillsborougholyckan som resulterade i 96 dödsfall.[55] Rapporten rekommenderade att samtliga större arenor skulle byggas så att de enbart tillhandahöll sittplatser. Till följd av detta reducerades Roker Parks kapacitet. 1997 revs arenan och ett bostadsområde byggdes på platsen. Klubben lämnade arenan för Stadium of Light, där den första matchen var mot Ajax.[7]
