|
Unionens regelverkUnionens regelverk (franska: acquis de l'Union), tidigare gemenskapens regelverk (franska: acquis communautaire), är ett regelverk av fördrag, rättsakter och andra rättskällor som Europeiska unionen och dess rättsordning – unionsrätten – bygger på och som varje anslutande land måste godta fullt ut för att bli medlem i unionen. Till skillnad från de flesta internationella avtal och överenskommelser skapar regelverket inte enbart skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan ger i vissa fall även upphov till individuella rättigheter och skyldigheter.[1] Om en medlemsstat bryter mot regelverket kan Europeiska kommissionen eller en annan medlemsstat väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. Vid medlemskapsförhandlingar delas unionens regelverk in i olika kapitel. Varje anslutande land måste införliva hela unionens regelverk i sin nationella lagstiftning, i den mån det är nödvändigt för att genomföra regelverket på nationell nivå. Regelverket är i regel en icke-förhandlingsbar fråga. Förhandlingarna handlar istället om hur regelverket ska införlivas och genomföras av det anslutande landet.[2] ”Unionens regelverk” infördes som begrepp och ersatte det tidigare begreppet ”gemenskapens regelverk” i samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 och avskaffade den tidigare pelarstrukturen. Struktur och omfattningUnionens regelverk består av följande delar:
Rättsakter som antagits inom ramen för ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk, utan ett eget regelverk inom unionsrätten (franska: acquis particulier),[3] och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater.[4] Detta gäller dock inte Schengenregelverket, som utgör en integrerad del av unionens regelverk sedan dess införlivande genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999.[5] KapitelindelningUnionens regelverk delas in i följande 35 olika kapitel vid medlemskapsförhandlingar:
Se ävenReferenser
|
