Adolfo Suárez
Adolfo Suárez, 30 mars 1979.
Född	Adolfo Suárez González 25 september 1932[1][2][3] Cebreros[4][5], Spanien
Död	23 mars 2014[1][2][3] (81 år) Madrid[6]
Begravd	katedralen i Ávila
Medborgare i	Spanien
Utbildad vid	Universitetet i Salamanca Universidad Complutense
Sysselsättning	Politiker[4][5], advokat
Befattning
Provincial Head of the Movement Procurador en Cortes Francoist Cortes nionde mandatperiod (1967–1971)[4] Gobernador civil de la provincia de Segovia (1968–1969) Director general de Radiodifusión y Televisión (1969–1973) Procurador en Cortes Francoist Cortes tionde mandatperiod (1971–1977)[7] Vicesecretario general del Movimiento (1975–2005)[8][9] Ministro secretario general del Movimiento (1975–1976) Spaniens premiärminister (1976–1981) Ledamot av Spaniens kongress Spanska parlamentets konstituerande period, Madrid (1977–1979)[10] Ledamot av Spaniens kongress Spaniens parlaments första mandatperiod, Madrid (1979–1982)[11] Ledamot av Spaniens kongress Spaniens parlaments andra mandatperiod, Madrid (1982–1986)[12] Ledamot av Spaniens kongress Spaniens parlaments tredje mandatperiod, Madrid (1986–1989)[13] President för Liberala internationalen (1989–1992) Ledamot av Spaniens kongress Spaniens parlaments fjärde mandatperiod, Madrid (1989–1991)[14]
Politiskt parti
Centro Democrático y Social (1982–1991) FET y de las JONS (1958–1977) Unión de Centro Democrático (1976–1982)
Maka	Amparo Illana (g. 1961–2001, makas/makes död)[15]
Barn	5
Föräldrar	Hipólito Suárez Herminia González
Utmärkelser
Storkorset av den medborgerliga förtjänstorden (1969)[16] Storkors av Militärförtjänstorden med vitt band (1970)[17] Storkorset av Alfons X den vises orden (1971)[18] Storkors av Cisnerosorden (1972)[19] Storkorset av Isabella den katolskas orden (1973)[20] Imperiella ok- och pilorden (1975) Storkors av Kristi militärorden (1978)[21] Adoptivson av Ávila (1981) Ávilas guldmedalj (1981)[22][23] Hedersdoktor vid Universidad Complutense (1995) Prinsessan av Asturiens pris för enighet (1996) Storkors av Portugals frihetsorden (1996)[21] Hedersdoktor vid Universidade da Coruña (1997)[24] Ordenskedja för riddare av Gyllene Skinnets orden (2007)[25] Storkors av Jakob I erövrarens orden (2014)[26] Storkorset för Peruanska Solorden
Namnteckning
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Adolfo Suárez González, född 25 september 1932 i Cebreros, Ávila, död 23 mars 2014^[27] i Madrid, var en spansk politiker och landets premiärminister 1976–1981. Han utsågs till premiärminister av den nytillträdde kung Juan Carlos 1976 och var, trots sin genuina bakgrund inom det styrande Falangistpartiet, ihärdig i att samma år inleda demokratiska reformer som snabbt sopade undan den auktoritära Francoregimen. År 1981 avgick han frivilligt som premiärminister och partiledare (för det borgerliga mittenpartiet UCD) och efterträddes av Leopoldo Calvo-Sotelo.

Suarez var på sin ålderdom diagnostiserad med Alzheimers sjukdom, och mindes inte längre tiden som spansk politiker. Han erhöll 2008 Spaniens högsta civila utmärkelse av kung Juan Carlos I, för sina historiska insatser för den spanska demokratin.

När Juan Carlos I i juli 1976 uppdrog åt honom att bilda den andra regeringen under sin regeringstid, med åtföljande nedmontering av de francovänliga strukturerna, var Suárez en helt okänd person för majoriteten av det spanska folket. Trots detta lyckades han, vid 43 års ålder och inte utan svårigheter, samla en grupp politiker i sin generation som på olika vägar hade kommit till en demokratisk övertygelse. Han lyckades, tillsammans med "omvända falangister" som han själv, ena socialdemokrater, liberaler, kristdemokrater med flera och, mellan 1976 och 1979, montera ned francoregimen tillsammans med motståndare till francorörelsen som PSOE och, speciellt, Spanska kommunistpartiet och dess ledare, Santiago Carrillo, som kallade Suárez för en "intelligent antikommunist".^[28]

I denna uppgift räknade han med hjälp från bland andra Torcuato Fernández Miranda, som lyckades med självavvecklingen av det francostyrda Cortes och genomförde 1977 års politiska reform^[a] inför en misstänksam, demokratisk opposition och i samarbete med generallöjtnant Manuel Gutiérrez Mellado, som hade i uppdrag att lugna ner och kontrollera, så långt möjligt, de högre militära kretsarna. Dessa bestod till stor del av militärer som hade deltagit i Spanska inbördeskriget och var anhängare till francoregimen.

Den 15 juni 1977 hölls för första gången i Spanien sedan 1936 allmänna, fria val. Adolfo Suárez steg upp som segrare i spetsen för ett mittenkonglomerat bildat runt hans person under förkortningen UCD (Unión de Centro Democrático). Det Cortes som bildades efter detta val, omvandlades till konstituerande och godkände 1978 års spanska konstitution, som det spanska folket legaliserade den 6 december 1978.

Den 3 mars 1979 vann Adolfo Suárez för andra gången de allmänna valen, och påbörjade sin tredje mandatperiod som regeringschef. Men valtriumfen i de allmänna valen kom i andra hand efter att vänstern hade tagit plats i de viktigaste kommunerna i landet efter de första kommunvalen i april. Överenskommelsen mellan PSOE och PCE tillät att de stora spanska städerna styrdes av borgmästare från oppositionspartierna.

Det var en regeringsperiod fylld av politiska, sociala och ekonomiska svårigheter.^[29] 1980 lade PSOE fram ett misstroendevotum som, fast det var dömd på förhand, ytterligare försämrade bilden av Suárez som inte hade stöd av sitt eget parti. Slutligen, den 29 januari 1981 bestämde han sig för att avgå både som regeringschef och som ordförande i Unión de Centro Democrático.^[30] I sitt budskap till landet som varade i tolv minuter och sändes av Televisión Española klockan 19:40, försäkrade han:

Detta gav upphov till tanken att han hade avgått efter påtryckningar från militärerna.^[31] Denna teori bekräftades av det försök till statskupp som ägde rum när Leopoldo Calvo-Sotelo installerades. Några författare, Javier Cercas, Javier Tusell och Charles Powell bland andra, hävdar dock att de avgörande faktorerna för avgången var utmattning och avsaknad av stöd från kronan. Andra författare som Gregorio Morán hänvisar till en bestämd episod som förenar de militära hoten med avsaknaden av stödet från kronan, och detta tillsammans med ett begynnande uppror bland de kristdemokratiska medlemmarna i hans parti, som hade bildat pakt med Alianza Popular, anser de vara de avgörande orsakerna till avgången.^[31]

1981 erhöll han titeln hertig av Suárez av kung Juan Carlos I för sin insats under återgången till demokrati i Spanien.

Kort efter hans avgång skapade han tillsammans med andra tidigare ledare för UCD partiet Centro Democrático y Social (CDS), med vilket han ställde upp i 1982 års allmänna val i Spanien och valdes till deputerad för Madrid. Han förlängde sitt mandat i 1986 års val och även 1989, men 1991 avgick han som president för CDS efter de dåliga resultaten under hans ledning och övergav politiken helt och hållet.

1996 fick han Prinsen av Asturiens utmärkelse för enighet för sin betydande insats under den spanska återgången till demokrati, för vilket han anses som den store upphovsmannen.

Som ärebetygelse till Suárez fick i mars 2014 Madrids flygplats namnet Aeropuerto Adolfo Suárez Madrid Barajas.^[32]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från spanskspråkiga Wikipedia, Adolfo Suárez, 23 mars 2014.