Guido Mazzoni, född 12 juni 1859 i Florens, död där 29 maj 1943, var en italiensk litteraturhistoriker, skald och kritiker.

Mazzoni, som var lärjunge till Alessandro d'Ancona, Salvatore Schillachi och Giosuè Carducci, blev professor i italiensk litteratur 1887 i Padua och 1894 i Florens. Han öppnade, stödjande sig på klassiciteten, nya vägar och kom med nya idéer för den italienska litteraturforskningen. Som sekreterare i Accademia della Crusca göt han nytt liv i detta litterära sällskap. Formmässigt följde han Carduccis försök med de antika versslagen i Odi barbare-formen. Mest känd är han för sina barocka skildringar av det intima familjelivet.

Tillsammans med ett tiotal av Italiens övriga främsta litteraturhistoriker medverkade Mazzoni i författandet av "Storia letteraria d'Italia", av vilken han behandlade 1800-talets italienska litteratur i L'Ottocento (1903–10) och tillsammans med Giuseppe Picciòla utgav han 1911 en Carducci-antologi.

• Versi (1880)
• Poesie (1882)
• Nuove poesie (1886)
• Le voci della vita (1893)
• Cinquanta epigrammi (1910)

• Rassegne letterarie (1887)
• Poeti giovani (1888)
• Il teatro della riroluzione, la vita di Moliére e altri brevi scritti di letteratura francese (1894)
• Autori ed attori drammatici 1849–1861 (1899)
• Giosue Carducci (1901)
• Letterature straniere, manuale comparatino (1906)

• Mazzoni, Guido i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1912)