|
Gustaf Hellström
 Erik Gustaf Hellström, född 28 augusti 1882 i Kristianstad, död 27 februari 1953 i Engelbrekts församling, Stockholm, var en svensk författare och journalist, ledamot av Svenska Akademien från 1942, stol 18. Han var utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter i London 1907–1911, i Paris 1911–1917 och i New York 1918–1923.[1] Under perioden 1927–1935 var han åter verksam i London. Efter hemkomsten till Sverige 1936 arbetade han kvar på DN, nu huvudsakligen som kulturskribent. Han var ordförande för Svenska PEN 1936–1943.[2] BiografiGustaf Hellström var son till styckjunkaren Eric August Hellström och yngre bror till läkaren Nils Hellström.[3] Han var skolkamrat med Fredrik Böök och tog studenten på nuvarande Söderportgymnasiet våren 1900. Han studerade i Lund, där han tog en kandidatexamen 1903, och tillhörde den radikala bohemkretsen kring Bengt Lidforss, och verkade därefter som skönlitterär författare och journalist, som korrespondent för Dagens Nyheter, 1907–1911 i London, 1911–1918 i Paris, 1918–1923 i New York, 1927–1935 åter från London.[4] I januari 1907 reste han ut från Sverige, och även om han periodvis återvände till hemlandet, blev hemkomsten definitiv först 1936.[5] Invald i Svenska Akademien blev han 1942 och hedersdoktor vid Uppsala universitet 1943. Som reporter för Dagens Nyheter, vilken tidning han arbetade för under hela sitt yrkesverksamma liv som journalist, gjorde han bland annat uppmärksammade reportage kring franskt liv under första världskriget. Han reste till Amerika mitt under brinnande världskrig nyåret 1918 och skildrade sedan stämningarna där vid tiden för fredsförhandlingarna i Versailles. Han skildrade också Hitlers första tid vid makten i initierade reportage från Berlin våren 1933. Under 1937 gjorde han en resa i Stalins Sovjetunionen.[förtydliga] FörfattargärningHellström debuterade som skönlitterär författare med novellsamlingen Ungkarlar (1904), följd av romanen När mannen vaknar (1905), som uppvisar tydligt släktskap med samtidens flanörförfattare som Hjalmar Söderberg och Herman Bang. Ett tidigt väckt intresse för vardagsskildringar och ett socialt engagemang, vilket stimulerades av vänskapen med Bengt Lidforss, kom alltmer att influera hans författarskap, även om han aldrig helt släppte flanördiktarnas intresse för den fria viljan. Redan i nästa novellsamling, Kaos, en trilogi (1907) förde Hellström in ett socialt motiv i berättelsen "Träbenet" och en annan novell "Tomrummet" antydde en frigörelse för determinismen. Denna befrielse fullbordades i Kuskar (1910), som blev Hellströms stora genombrott. Här skildras hur huvudpersonerna, tre kuskar, på olika sätt hanterar händelser omkring dem och får ta konsekvenserna av deras handlande. Berättelsen sammanfaller med en allmän trend inom svensk litteratur, där en livsbejakande realism under påverkan från Henri Bergsons filosofi omkring 1910 tog över från sekelskiftets determinism. För Hellströms del torde dock kontakt med den praktiska moralismen och nykterhetsrörelsen i Storbritannien ha varit viktigare. Redan under den här tiden går det att upptäcka Hellströms förmåga att leva sig in i och träffsäkert återge främmande miljöer. Exempel på detta finns i hans politiska essäer Vår tids ungdom (1914), Kulturfaktorn (1916), Joffre (1916) och Förenta staterna och världsfreden (1919). Även de under samma tid skrivna romanerna Kring en kvinna (2 band, 1914), en bred skildring i freudiansk terminologi om en kvinnas fatala ställning till en rad män, Bengt Blancks sentimentala resa (1917) och Ett rekommendationsbrev (2 band, 1920) kännetecknas av levande och trovärdiga skildringar av brittisk, fransk respektive amerikansk miljö.[6] Uppmärksammad blev hans självbiografiska romansvit i sju delar om Stellan Petreus. Den första boken, Dagdrömmar (1921) handlar om barndomens Kristianstad. Under dryga trettio år följde sedan sex böcker från Petreus studier och forskning i Lund, hans författarskap och journalistbana i Stockholm och det tidiga 1900-talets politiska London samt första världskrigets Frankrike. Sviten avslutades med I morgon är en skälm (1952), som bland annat gav summerande tillbakablickar och då utförligt redogjorde för Petreus tid i USA och även skildrade hans resa till Sovjetunionen. Mest känd är Hellström för romanen Snörmakare Lekholm får en idé (1927), den svenska ståndscirkulationens stora roman. Han är en av "tiotalisterna", alltså de nya realister som för lång tid framåt skulle dominera den svenska prosaskildringen. Utlandsvistelserna ger ett jämförande perspektiv på hemlandets förhållanden. BibliografiSkönlitteratur
Dramatik
Varia
Samlade upplagor och urval
Priser och utmärkelserReferenserArtikeln bygger på existerande litteratur om Gustaf Hellström, varav de tre mest givande och/eller aktuella bidragen är Bengt Tomsons avhandling (1961), Ingemar Hermanssons bok (2003) med dess översiktliga presentation av liv och verk. Noter
Vidare läsning
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||
