|
Tour de France 2015
Tour de France 2015 var den 102:a upplagan av cykeltävlingen Tour de France. Tävlingen startade den 4 juli i Utrecht, och avslutades den 26 juli i Paris. Det var den sjätte gången Touren besökte Nederländerna, där de två första etapperna kördes.[1] Tävlingen tog sig sedan till Belgien, där etapp 3 och starten av etapp 4 arrangerades. Tävlingen vanns av britten Chris Froome. Deltagande lagAlla 17 UCI World Tour-lag blev inbjudna och var förpliktigade att delta i tävlingen. Fem pro-kontinentallag blev inbjudna till tävlingen. Bokstäverna inom parenteser avser lagens UCI-kod.
FörhandsfavoriterInför tävlingens start var många experter överens om att fyra cyklister var klara favoriter att vinna tävlingen. Dessa fyra cyklister var fjolårssegraren Vincenzo Nibali, Alberto Contador som vann Touren 2007 och 2009 och som dessutom hade vunnit Giro d'Italia tidigare under 2015, 2013 års vinnare Chris Froome och Nairo Quintana som vann 2014 års Giro d'Italia. Utmanare ansågs vara bland andra vara Thibaut Pinot, Tejay van Garderen, Romain Bardet och Joaquim Rodríguez.[2][3][4][5] Många av världens bästa spurtare sågs på förhand som favoriter till den gröna poängtröjan. En av dessa var Mark Cavendish, som tidigare vunnit 25 etapper i Tour de France. En annan favorit till poängtävlingen var slovaken Peter Sagan som vann loppets poängtävling 2012, 2013 och 2014. Andra utmanare i spurterna ansågs vara John Degenkolb, André Greipel, Alexander Kristoff och Nacer Bouhanni.[6] Marcel Kittel, som föregående år vann fyra etapper i loppet, meddelade i slutet av juni att han inte hade blivit uttagen i Team Giant-Alpecins trupp till tävlingen.[7] EtapperBansträckningen presenterades den 22 oktober 2014.[8] De två första etapperna av 2015 års Tour de France kördes i Nederländerna, där tävlingen startade med ett tempolopp för första gången sedan 2012. Etapp 3 avgjordes i Belgien, innan tävlingen under den fjärde etappen tog sig till Frankrike där resterande etapper kördes.
Händelseförlopp Rohan Dennis vann den inledande tempoetappen med en medelhastighet av 55,446 km/h, den snabbaste snitthastigheten någonsin i ett tempolopp i Tour de France.[9] Australiensaren blev därmed den första som fick ikläda sig den gula ledartröjan under tävlingen. Under den andra etappen spelade kraftiga kantvindar en stor roll. Klungan splittrades och stora favoriter som Nairo Quintana och Vincenzo Nibali tappade knappt en och en halv minut på etappsegraren André Greipel. Schweizaren Fabian Cancellara tog över ledartröjan.[10] Den tredje etappen vanns av Joaquím Rodríguez medan Chris Froome tog över ledartröjan. Den fjärde etappen innehöll sju kullerstenssektioner, men trots detta lyckades inte klassikerspecialisterna köra ifrån huvudklungan. Tony Martin vann etappen efter en sen soloattack, och tog i och med segern över totalledningen i tävlingen. Majoriteten av huvudfavoriterna för totaltävlingen slutade i en grupp som gick i mål tre sekunder efter Martin.[11] Den femte etappen vanns av André Greipel, innan tjecken Zdeněk Štybar vann etapp sex. Totalledaren Tony Martin vurpade i avslutningen av etappen och tvingades bryta, vilket innebar att Chris Froome återigen tog över totalledningen.[12] Den sjunde etappen vanns av Mark Cavendish, som därmed tog sin 26:e etappseger i Tour de France.[13] Den första franska segern i tävlingen kom under den åttonde etappen till Mûr-de-Bretagne. Alexis Vuillermoz attackerade med knappa kilometern kvar till målet och vann fem sekunder före irländaren Dan Martin.[14] Etapp 9 var en 28 km lång lagtempoetapp som vanns av BMC Racing Team 0,62 sekunder före Team Sky.[15] Efter vilodagen vanns den första bergsetappen av Chris Froome, en minut före lagkamraten Richie Porte och Nairo Quintana. Britten drygade därmed ut sin totalledning till nästan tre minuter före amerikanen Tejay van Garderen.[16] Rafał Majka vann etapp 11, innan Joaquím Rodríguez tog sin andra etappseger i tävlingen när han vann etapp 12.[17][18] Greg Van Avermaet vann den trettonde etappen före Peter Sagan, innan Steve Cummings överraskande tog hem etapp 14 efter en lång utbrytning.[19] André Greipel tog sin tredje etappseger i loppet genom att spurta hem etapp 15 från en reducerad klunga, före John Degenkolb och Alexander Kristoff.[20] Rubén Plaza vann etapp 16 med målgång i Gap. Tvåa på etappen blev Peter Sagan, som därmed tog sin femte andraplats i tävlingen.[21] Därefter väntade den andra vilodagen i Gap. Simon Geschke vann den första av fyra bergsetapper i Alperna en dryg halvminut före Andrew Talansky. Under etappen tvingades Tejay van Garderen, som vid tillfället låg trea totalt, bryta loppet på grund av sjukdom.[22] Alberto Contador kraschade under etappen under en utförsåkning, och tappade över två minuter på totalledaren Chris Froome. Etapp 18 vanns av Romain Bardet, efter att fransmannen attackerat från utbrytargruppen nära toppen till Col du Glandon.[23] Fjolårssegraren Vincenzo Nibali vann etapp 19 efter en lång soloutbrytning, vilket förde italienaren upp till fjärde plats i sammandraget. Tvåa på etappen blev Nairo Quintana som plockade in en halv minut på totalledaren Froome.[24] Det blev ytterligare en fransk etappseger under etapp 20 när Thibaut Pinot var först upp på toppen på prestigefyllda Alpe d'Huez. Totaltvåan Nairo Quintana attackerade Chris Froome ett antal gånger under etappen och lyckades till slut distansera britten med en minut och 20 sekunder. Colombianen slutade tvåa på etappen men avståndet till Froome var inte tillräckligt för att passera britten i sammandraget, utan Froome behöll ledningen inför den avslutande etappen till Paris.[25] André Greipel vann den sista etappen före Bryan Coquard, och blev därmed den segerrikaste i tävlingen med fyra etappsegrar. Chris Froome vann tävlingen för andra gången i sin karriär, en minut och tolv sekunder före Nairo Quintana. Trea slutade Quintanas lagkamrat Alejandro Valverde. Froome vann även bergspristävlingen, vilket innebar att samma cyklist vann totaltävlingen och bergspristävlingen för första gången sedan 1970.[26] Peter Sagan segrade i poängtävlingen för fjärde året i rad trots att han inte vann en enda etapp, medan Nairo Quintana överlägset tog hem ungdomstävlingen. Movistar Team vann lagtävlingen med nästan en timmas marginal, och Romain Bardet utsågs till tävlingens mest offensive cyklist.[27] Tröjutveckling
Slutställning
Totaltävlingen
Poängtävlingen
Bergspristävlingen
Ungdomstävlingen
Lagtävlingen
Referenser
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
