World Charter for Prostitutes' Rights
World Charter for Prostitutes' Rights (WCPR) är en deklaration och stadga för sexarbetarnas (de prostituerades) globala rättigheter. Den antogs 1985 av sexarbetarrörelsen International Committee for Prostitutes’ Rights (ICPR).[1][2] Deklarationen etablerade ett mänskliga rättigheter-baserat perspektiv gentemot prostitution, och den kräver bland annat att sexarbetare ska garanteras yttrandefrihet, rörelsefrihet, migrationsfrihet, arbets-, äktenskaps- och mödraskapsfrihet samt rätt till hälsoskydd och logi. Dessa perspektiv har senare vidareutvecklats av rörelsen kring sexarbetares rättigheter.[3] BakgrundWorld Charter for Prostitutes' Rights formaliserades utifrån den rättighetsrörelse som prostituerade / sexarbetare skapade i mitten av 1970-talet.[1] Skillnaden mellan frivillig och framtvingad prostitution utvecklades av rörelsen, som svar mot feminister och andra som såg all prostitution som en form av övergrepp. Idén om en stadga för de prostituerades rättigheter uppstod inom prostitutionsrörelsen i mitten av 1970-talet. Den instiftades genom två världsprostitutionskongresser, den i Amsterdam 1985 och den i Bryssel året efter.[4] WCPR statuerades den 15 februari 1985 vid den första World Whores Congress i Amsterdam. Drivande i statueringen var den då nyligen bildade International Committee for Prostitutes' Rights (ICPR). Deklarationen kräver avkriminalisering av "alla delar av vuxnas prostitution som härrör från individuella beslut". Deklarationen markerar vidare att prostituerade behöver garanteras "alla mänskliga och medborgerliga rättigheter", inklusive rätten till yttrandefrihet, rörelsefrihet, migrationsfrihet, äktenskaps- och mödraskapsfrihet samt rätt till hälsoskydd och logi.[5] Dessutom efterlyser den ett skydd av "arbetsrättsliga normer", som avskaffandet av lagar som statuerar systematisk avgränsning av miljöerna där prostitution är tillåten. Man kräver att prostituerade ska vara fria att välja både sin arbetsplats och sin bostad, liksom att de ska få "saluföra och utföra sina tjänster under de villkor som endast styrs av dem själva." Deklarationen hävdar de prostituerades rätt att få betala allmän skatt "på samma basis som vilka som helst andra fria företagare och frilansare", liksom att få utnyttja samma sorts skattefinansierade medborgerliga förmåner.[5] Texten
De befintliga normerna i affärslivet tillåter övergrepp mot prostituerade. Därför behöver särskilda klausuler föras in, för att förhindra övergrepp och stigmatisering av prostituerade (som egenföretagare eller med andra arbetsvillkor).
Mänskliga rättigheter
Arbetsvillkor
Hälsa
Tjänster
Skatter
Allmänna opinionen
Organiserande
BetydelseI en nyhetsartikel som utannonserade antagandet av deklarationen, rapporterade United Press International: "Kvinnor från världens äldsta yrke, varav vissa bar exotiska masker för att skydda sin identitet, krävde under fredagen, på världens första internationella kongress för prostituerade, att samhället skulle sluta behandla dem som brottslingar." Stöd (utveckling av en mänskliga rättigheter-attityd)Deklarationen och de två World Whores Congresses som hölls i Amsterdam (februari 1985) och Bryssel (oktober 1986) blev symboler för den internationella rättighetsrörelsen och politiska kampen för prostituerade.[1][7] WCPR etablerade ett människorättsbaserat perspektiv i förhållande prostitution, ett perspektiv som senare utvecklats vidare av sexarbetarnas internationella rättighetsnätverk.[8] 1999 omnämnde Santa Monica Mirror populariseringen av termen sexarbetare, som ett alternativ till hora och prostituerad. Man tillerkände WCPR och andra rollen för att ha "formulerat en global politisk rörelse som sökte erkännande och arbetade för sociala förändringar."[9] Året efter publicerade Carnegie Council en rapport om deklarationen, femton år efter dess antagande. I rapporten konstaterades att det mänskliga rättigheter-grepp som stadgan företräder visat sig vara "extremt användbart för advokater som vill minska diskrimineringen av sexarbetare." Exempelvis använde människorättsförespråkare i Australien denna deklaration för att arbeta emot obligatoriska hälsokontroller för sexarbetare och i kampen för att informationen i hälsokontroller ska hanteras konfidentiellt. Rapporten uppfattade det också som att försök från anti-prostitutions-aktivister att definiera prostitution i sin helhet som ett människorättsbrott skulle kunna bana väg för vissa regeringar att försöka "avskaffa sexbranschen".[8] 2003 ansåg Kimberly Klinger i The Humanist att deklarationen hade blivit "en schablon som användes av människorättsförespråkare runt om i världen.[10] MotståndI andra miljöer emottogs deklarationen inledningsvis med skepticism och förlöjliganden. The Philadelphia Daily News frågade sig om stadgan innehöll en arbetslöshetsklausul.[11] En annan skribent refererade ringaktande till den som "en Magna Charta för horor".[12] När den andra World Whores Congress arrangerades i Bryssel 1986, rapporterade Time: "Vad gjorde alla de där hororna i de ärorika salarna i Europaparlamentet i förra veckan? Den moraliska upprördheten som ekade i korridorerna kanske antydde att ett nytt Sodom och Gomorra var i görande. Orsak: cirka 125 prostituerade, varav tre män, deltog i den andra upplagan av horornas världskongress."[7] Deklarationen är fortsatt kontroversiell, och vissa feminister anser att prostitutionen är ett av de svåraste problem som kvinnor behöver handskas med – inte minst i utvecklingsländer. I Jessica Spectors bok Prostitution and Pornography (2006), erbjöd Vednita Carter och Evelina Giobbe följande kritik av stadgan: "Tron att prostitution är ett arbete som vilket som helst skulle vara skrattretande om det inte vore så allvarligt. Genom att få marginaliserade prostituerade kvinnor att tro att avkriminaliseringen på ett påtagligt vis skulle kunna förändra deras liv som prostituerade på allvar är både farligt och oansvarigt. Det finns inga befriande klausuler i den här stadgan. Hallickar är inte 'tredje parts-managers'.[13] Referenser
Noter
Allmänna källor
|