Den 15 september2022 meddelande den då sittande partiledaren Annie Lööf sin avgång, med motiveringen att hon var missnöjd med valresultatet och att hon ville ha mer tid för sina döttrar och familj, men beslutet fattades också med anledning av de hot och hat som riktats mot hennes person.[5][6] Annie Lööf hann under sitt partiledarskap både leda ett parti med opinionssiffror under riksdagsspärren (2013) och som första kvinna få sondera möjligheterna till en ny regering av talmannen (2018)[7], denna kombination av erfarenheter är helt unikt i svensk politik.
Annie Lööf ledde Centerpartiet i 11 år.
En av knäckfrågorna för den tillträdande partiledaren och -ledningen har av bedömare ansetts vara den framtida relationen och eventuella samarbetet med Socialdemokraterna. Centerpartiet har sedan januariavtalet haft ett tätare samarbete Socialdemokraterna och stödde tillsättandet av regeringarnaLöfven II, Löfven III och Andersson. Frågan är om partiet ska återgå till det forna allians-samarbetet och stödja en borgerlig regering, även om den samarbetar med Sverigedemokraterna vilket under Lööfs partiledarskap var en röd linje.[8][9][10]
Den 30 september meddelade EU-parlamentarikernEmma Wiesner sin kandidatur.[13] Den 14 oktober, den sista dagen för nomineringar och samma dag som Tidöavtalet presenterades, meddelade även den bostadspolitiske talespersonen tillike riksdagsledamoten Alireza Akhondi att han står till förfogande som partiledare.[14] Den 28 oktober meddelade den skattepolitiska talespersonen och riksdagsledamoten Helena Lindahl sin kandidatur. Lindahl blev uppmärksammad när hon som enda centerpartist röstade nej till januariavtalet. Lindahl har även öppnat upp mot att bryta partiets röda linje gentemot Sverigedemokraterna.[15]
Valberedningens kandidater
Den 7 november presenterade valberedningen de tänkbara kandidaterna till partiledarposten. Dessa var gruppledaren tillika landsbygdspolitiske talespersonen Daniel Bäckström, den utbildningspolitiske talespersonen Muharrem Demirok samt den näringspolitiska talespersonen Elisabeth Thand Ringqvist.[16]
Kritik
Ingen av de tidigare tre offentliggjorda kandidaturerna (Akhondi, Lindahl, Wiesner) återfanns på valberedningens lista över tänkbara kandidater. Flera av de centerpartister som tidigare förordade Helena Lindahl kritiserade valberedningen för valet av kandidater. Framförallt handlade kritiken om att urvalet var elitistiskt och likriktat samt processens bristande öppenhet genom att bland annat inte redovisa nomineringarna från nomineringsrundan.[17] Även Wiesner luftade kritik i sitt tillbakadragande då hon menade att hon inte hade kandiderat offentligt om hon inte trodde att det "var det bästa för partiet med en öppen process i dess sanna mening".[18] Både Wiesner och Lindahl accepterade valberedningens beslut och drog sig ur partiledarvalet.
Det riktades också kritik gentemot valberedningen under nomineringsprocessen. Partifolk menade att den öppna processen motarbetade potentiella kandidater som vid tillfället saknade en politisk position. Risken för dessa personer att kandidera, och därmed äventyra lojaliteten till sina befattningar i näringslivet, ansågs vara mycket högre än för kandidater med politiska uppdrag.[19]
Kontroverser kring kandidaterna
Under den andra offentliga utfrågningen i Piteå ställde Centerkvinnorna frågorna "Skulle du gå längst fram i Pride-tåget som tidigare partiledare gjort?" samt "Kommer du viga samkönade par?" till kandidaterna. Daniel Bäckström svarade då avvikande på båda frågorna vilket ledde till stor kritik både internt och offentligt.[20] Thand Ringqvist och Demirrok svarade "ja" på båda frågorna.[21] Bäckström återkom senare med att han "med glädje" kommer att gå i Pride-tåget.[22]
Efter kontroversen mot Bäckström riktades det också kritik och anklagelser mot kampanjen runt Elisabeth Thand Ringqvists som enligt kritikerna drev en smutskastningskampanj mot Bäckström.[23] Thand Ringqvist fick också kritik för sitt arbete som ordförande för Skärgårdsstiftelsen. Där kritikerna menade att den omorganisering som hon var med och genomförde missgynnade glesbygden.[24]
Den 20 december rapporterade Corren att Muharrem Demirok hade dömts för två fall av misshandel på 90-talet.[25]Demirok kommenterade saken med att det var något han hade "dolt bakom en mur av skam, skuld och ånger".[26]
Den 11 januari presenterades Muharrem Demirok som valberedningens förslag till ny partiledare.[27] Nomineringen gjorde att Thand Ringqvist och Bäckström drog tillbaka sina kandidaturer, vilket gjorde att inför partistämman var Demirok den ende kvarvarande kandidaten. Till partiets vice-ordföranden nominerades och valdes Daniel Bäckström och Ulrika Liljeberg.[28] Thand Ringqvist valde att inte kandidera till partipresidiet.
Kalender
Valberedningen tillkännagav den 23 september att en ny partiledare kommer att väljas på en extrainsatt partistämma den 2 februari, i samband med partiets kommundagar i Helsingborg. Processen kommer att hållas öppen, där medlemmar, kretsar, distrikt och syskonorganisationer kan nominera sina kandidater till den 14 oktober, därefter presenterar valberedningen de tänkbara kandidaterna.[3][29]
15 september 2022 – Annie Lööf meddelar sin avgång som partiledare.
14 oktober 2022 – Sista dagen att nominera kandidater till valberedningen.
7 november 2022 – Valberedningen presenterar de officiella kandidaterna till partiledare.
2 december 2022 – Sista dagen på kandidatturnén.
9 december 2022 – Sista dagen för partidistrikt och kretsar att nominera en kandidat till valberedningen.
I januari 2023 presenterade valberedningen sitt förslag till partiledare, Muharrem Demirok.
2 februari 2023 – Muharrem Demirok valdes på Centerpartiets extra insatta partistämma i Helsingborg.
På Centerpartiets partistämma röstar 524 ombud. 200 av dessa ombud är tilldelade partidistrikten, och fördelas dem mellan genom medlemsantal. 290 av ombuden är tilldelade kommunerna, där varje kommunkrets har ett ombud. Syskonorganisationerna Centerpartiets ungdomsförbund, Centerkvinnorna och Centerstudenterna har 5 ombudsröster samt 1 röst för respektive ordförande. Hela partistyrelsen och den sittande partiledaren har också en röst vardera på stämman.[62]
På stämman i Helsingborg den 2 februari 2023 valdes valberedningens kandidat Muharrem Demirok genom acklamation. Valet möttes dock av att ett par av ombuden på stämman uttryckte missnöje med valet av Demirok. Några motkandidater till valberedningens förslag fördes inte fram.[63]
Efter att Muharrem Demirok valdes till partiledare drogs partiet med opinionssiffror nära fyraprocentsspärren samt rekordlåga förtroendesiffror för den nye partiledaren.[64][65][66] I oktober 2024 hade endast 54 % av partiets egna väljare förtroende för Demirok.[67]
Europaparlamentsvalet
Inför europaparlamentsvalet i juni 2024 ansågs därför partiet riskera att kraftigt gå bakåt eller till och med åka ur parlamentet. Partiet gjorde en valspurt med toppnamnet Emma Wiesner i spetsen och slutade på 7,3 %, vilket förvisso var en tillbakagång med 3,5 procentenheter, men partiet behöll sina två mandat i Bryssel vilket ansågs vara en framgång.[68][69][70]
Partiledarkrisen 2024
Under november 2024 började Expressen i en rad artiklar rapportera om interna splittringar inom partiet.[71] Konflikten handlade i grunden om regeringsfrågan, den nya blockpolitiken och om eventuella samarbeten med Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet. Samma höst skrev Dagens Nyheter att Centerpartiet tillsammans med de övriga oppositionspartierna hade börjat föra samtal om ett eventuellt samarbete efter valet.[72] Centerstudenterna gick ut i samma tidning och menade att partiet bör vara öppna för fler alternativ, även dem som inkluderar ett samarbete med Sverigedemokraterna.[73] Det förslaget fick emellertid ett svagt stöd och bland annat Demirok själv menade att han hade ett extremt starkt mandat i att säga nej till SD.[74][75] Enligt Fredrik Furtenbach kan splittringarna i regeringsfrågan inom C bero på att partiets politiker har en borgerlig-höger identitet samtidigt som partiets väljare ser sig som röd-gröna och vill ha Magdalena Andersson som statsminister.[76][77]
I november hade partiledaren Muharrem Demirok på ett partistyrelsemöte försökt förankra ett stöd för Magdalena Andersson som partiets statsministerkandidat.[71] Demirok valde alltså att förvalta Annie Lööfs arv i att stödja en socialdemokratisk statsminister och utesluta SD-samarbete. Den interna kritiken kom därefter att handla om att statsminister-beslutet, närmandet till Socialdemokraterna och att frågan om ett formaliserat vänsterblock (som inkluderade Vänsterpartiet) inte var tillräckligt väl förankrade. Det riktades även stark kritik mot hur Demirok hade agerat under förankringsprocessen.[71][78]
Beskedet i regeringsfrågan tillsammans med de fortsatt låga förtroendesiffrorna och anklagelser om ett svagt och toppstyrt ledarskap utlöste partiledarkrisen.[79][74][80] Bland de som öppet gav Demirok sitt stöd fanns partisekreteraren Karin Ernlund, ekonomisk-politiske talespersonen Martin Ådahl, partistyrelseledamoten Hanna Wagenius samt EU-parlamentarikerna Emma Wiesner och Abir Al-Sahlani.[81][82] De tidigare partiledarkandidaterna Daniel Bäckström (gruppledare) och Elisabeth Thand Ringqvist (näringspolitisk talesperson) medgav sitt "fulla förtroende" för Demirok efter att båda ha blivit offentligt anklagade för att inte stödja honom.[83][84]
Den 21 november gick Centerpartiets ungdomsförbund ut med att de inte längre hade förtroende för Demirok. Förbundet var oeniga i avgångskravet vilket i sin tur ledde till avgångskrav mot Caroline von Seth.[85][86]
1Koalitionsregering med Socialdemokraterna · 2Samlingsregering med Socialdemokraterna, Folkpartiet och Högerpartiet · 3Koalitionsregering med Folkpartiet och Moderaterna · 4Koalitionsregering med Folkpartiet · 5Koalitionsregering (Alliansen)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_(cropped).jpg)
