Den här artikeln omfattas av Wikipedias policy om biografier. Den behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Leif Färding (21 maj 1951 i Gävle – 23 november 1983 Vasa, Finland^[1]) var en finländsk poet. Han föddes den 21 maj 1951 i Gävle av en svenskspråkig mor och finskspråkig far. Familjen flyttade snart till Finland där Leif Färding, som kallades Lefa av sina vänner, gick i finsk skola. Han växte upp i Vasa och betraktades som något av en outsider som läste österländsk filosofi och skrev dikter. Han flyttade med sin flickvän och sedermera fru till Helsingfors och umgicks i författarkretsar. Paret fick en son, Mikko, 1975. Leif Färdings första diktsamling kom ut 1971; den sista utgavs postumt 1984 sedan han den 23 november 1983 tagit sitt eget liv i Vasa.

Ett brett urval av hans dikter har tolkats till svenska av Göran Ekström och 2012 utkom boken Med ansiktet i vinden möter jag världen på förlaget Fri Press.

Följande diktsamlingar av Leif Färding publicerades:

• Maailmaa minä rakastan, 1971
• Luominen, 1972
• Olen onnen poika, 1973
• Levoton oksa, keinuva sydän, runoja, 1977
• Seitsemän vuoden, runot, 1979
• Ihan kuin ihminen kuuntelisi, runoja, 1984
• Kasvojesi valossa, valitut runot 1971–1984, 2000 (toim. Eila Kostamo)
• Med ansiktet i vinden möter jag världen 2012