22 lag var anmälda till mästerskapet. I A-VM spelade de sex bästa lagen. De åtta näst bästa lagen spelade om B-VM, medan de sista åtta lagen spelade om C-VM. Mästerskapet hade för första gången deltagande av Nordkorea. Australien deltog för första gången sedan 1962.
Vid detta års A-VM blev det sportsliga överskuggat av de två första dopningsfallen i ishockey-VM:s historia. I den första matchen mellan Sverige och Polen blev svensken Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson testat positivt för efedrin och sex dagar senare led finländaren Stig Wetzell samma öde i mästerskapets första match mellan Finland och Tjeckoslovakien. De två spelarna uteslöts från vidare spel i turneringen och deras lags segrar i de två matcherna omvandlades till förluster med 5–0. Utöver de två nämnda lagen fick detta också negativ betydelse för Östtysklands lag, i det att Polen, som var Östtysklands direkta konkurrent i kampen om nedflyttningsplatsen, fick två oväntade poäng från matchen mot Sverige. Det visade sig bli avgörande för slutställningen i botten av tabellen, trots att Östtyskland vann det inbördes mötet med Polen.
Sovjetunionen vann överlägset världsmästerskapet för 13:e gången, och därmed också europamästerskapet för 16:e gången, men i turneringsstarten verkade det bli Tjeckoslovakiens turnering, och de slog bland annat Sovjetunionen med 7–2 i de två lagens första match. Detta var det sovjetiska lagets största VM-nederlag sedan 1955. Men i andra halvan av turneringen förlorade tjeckerna mot Sverige, Sovjetunionen och Finland, så i slutet blev det bara silvermedaljer till Tjeckoslovakien. De försvarande silvermedaljörerna Sverige slutade denna gång på tredjeplats.
Vid samma poäng gick resultat vid inbördes möte före målskillnad i samtliga grupper.