Aleksandr Hilferding
Född	2 juli 1831 (g.s.)[1] Warszawa[2]
Död	20 juni 1872 (g.s.)[1] (40 år) Kargopol
Begravd	Novodevitjikyrkogården
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	historiska och filologiska fakulteten vid Moskvas universitet
Sysselsättning	Språkvetare, diplomat, författare, historiker
Arbetsgivare	Rysslands geografiska sällskap
Föräldrar	Fedor Hilferding
Utmärkelser
Sankt Annas orden, tredje klass Sankt Stanislausorden, första klassen Sankt Vladimirs orden, tredje klass
Redigera Wikidata

Aleksandr Fjodorovitj Hilferding (ryska: Александр Фёдорович Гильфердинг), född 14 juli (gamla stilen: 2 juli) 1831 i Warszawa, död 2 juli (gamla stilen: 20 juni) 1872, var en rysk slavist.

Hilferding blev 1856 rysk konsul i Bosnien och inträdde 1861 i kanslitjänst samt deltog kraftigt i den polska förvaltningen efter 1863. År 1865 blev han förste president i den första slaviska föreningen i Sankt Petersburg.

Hilferding utvecklade ett mångsidigt författarskap om de slaviska folkens historia och språk, bland annat Ob otnosjenijach jazyka slavjanskago k drugim rodstvennym (1853), Pisma ob istorii serbov i bolgar och Istorija baltijskich slavjan (1854), Bosnien–Hercegovina–Gamla Serbien, på ryska (1859), Les slaves occidentaux, The Polish Question (1864), Slavjanskie narody v Austrii i Turcii, Narodnoje vozroždenie Serbov Lužičan (Sorbernas nationella pånyttfödelse), Razvitie narodnosti u zapadnych slavjan (Nationalitetsutvecklingen hos västslaverna), Ostatki Slavjan na južnom beregu Baltijskogo morja och Vengrija i slavjane. Hans brett anlagda Istorija slavjan blev ofullbordad (1871). Av stort värde är hans samling av 318 episka folkdikter från guvernementet Olonets, "Onežskija byliny" (1873). Hans samlade skrifter utgavs 1868–74 i fyra delar.

• Hilferding, Aleksandr Fedorovitj i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)