Mindre minivett

	Mindre minivett; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Gråfåglar; Campephagidae
Släkte	Minivetter; Pericrocotus
Art	Mindre minivett; P. cinnamomeus
Vetenskapligt namn
	§ Pericrocotus cinnamomeus
Auktor	(Linnaeus, 1766)
	Hona i Thailand

Mindre minivett^[2] (Pericrocotus cinnamomeus) är en asiatisk fågel i familjen gråfåglar inom ordningen tättingar.^[3]

Kännetecken

Utseende

Mindre minivett är som namnet avslöjar en liten medlem av släktet Pericrocotus, med en kroppslängd på 14,5-16 cm. Hanen är lätt igenkänd genom kombinationen av liten storlek, grått på huvud och ovansida med mörkare örontäckare (ibland även strupe), rödorange på övergump, övre stjärttäckare, bröst och flanker, gulorange undergump samt på vingen en gul och orange fläck. Variationen i ljushet är dock stor, från mycket bleka pallidus till mörka malabaricus.^[4]^[5]

Honan har ljusgrå hjässa och ovansida, tydligt orangeröd övergump och övre stjärttäckare, gråvitt på strupen och övre delen av bröstet och blekgult på buk och undergump.

Läten

Lätet är ett upprepat, utdraget och mycket ljust "tswee-eet" eller "swee swee".^[5]

Utbredning och systematik

Mindre minivett delas in i nio underarter med följande utbredning:^[3]

Pericrocotus cinnamomeus peregrinus – Himalaya och norra Indien
Pericrocotus cinnamomeus pallidus – Pakistan (Indus dalgång från Rann of Kutch till Punjab)
Pericrocotus cinnamomeus malabaricus – västra Indien (Västra Ghats från Belagavi till Kerala)
Pericrocotus cinnamomeus cinnamomeus – södra Indiska halvön och Sri Lanka
Pericrocotus cinnamomeus vividus – Andamanerna
Pericrocotus cinnamomeus thai – Myanmar till norra Thailand och Laos
Pericrocotus cinnamomeus sacerdos – Kambodja och södra Vietnam
Pericrocotus cinnamomeus separatus – södra Myanmar (distriktet Mergui) och södra Thailand
Pericrocotus cinnamomeus saturatus – Java och Bali

Underarten separatus inkluderas ofta i vividus.^[6] Mindre minivett är systerart till eldminivetten (P. igneus).^[7]

Levnadssätt

Mindre minivett förekommer i lövskog, skogsbryn, parker och trädgårdar upp till 1525 meters höjd, lokalt i torvskogar och kustnära buskmarker. Den ses ofta i små flockar i trädtaket, på jakt efter små leddjur som myror och små skalbaggar. Fågeln häckar mellan mars och september. Den bygger ett prydligt litet skålformat bo som den fäster på ovansidan av en gren, upp till tolv meter ovan mark. Däri lägger den två till fyra grön- eller gräddvita rödbrunfläckade ägg. Arten är stannfågel och inga säsongsmässiga rörelser har noterats.^[5]^[8]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.^[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som mycket vanlig i rätt miljö över stora delar av Indiska subkontinenten, vida spridd och lokalt vanlig i Bangladesh, sällsynt i Bhutan och vanlig i det mesta av Sydostasien men ovanlig på Java och Bali.^[9]

Referenser

^ [a b c] Birdlife International 2024 Pericrocotus cinnamomeus . Från: IUCN 2024. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2024-2. Läst 21 december 2024.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
^ [a b c] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4
^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
^ Jønsson, K.A., Irestedt, M., Ericson, P.G.P. & Fjeldså, J. (2010) A molecular phylogeny of minivets (Passeriformes: Campephagidae: Pericrocotus): implications for biogeography and convergent plumage evolution. Zool. Scripta 39(1): 1–9.
^ Taylor, B. (2019). Fiery Minivet (Pericrocotus igneus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/57906 17 februari 2019).
^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Christie, D. 2005. Handbook of the Birds of the World, vol. 10: Cuckoo-shrikes to Thrushes. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör mindre minivett.
Bilder & media
Wikispecies har information om Pericrocotus cinnamomeus.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2024 Pericrocotus cinnamomeus . Från: IUCN 2024. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2024-2. Läst 21 december 2024.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[Indian-4] Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press

[robson-5] [a b c] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4

[IOC-6] Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.

[7] Jønsson, K.A., Irestedt, M., Ericson, P.G.P. & Fjeldså, J. (2010) A molecular phylogeny of minivets (Passeriformes: Campephagidae: Pericrocotus): implications for biogeography and convergent plumage evolution. Zool. Scripta 39(1): 1–9.

[hbw-8] Taylor, B. (2019). Fiery Minivet (Pericrocotus igneus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/57906 17 februari 2019).

[9] Hoyo, J.; Elliott, A.; Christie, D. 2005. Handbook of the Birds of the World, vol. 10: Cuckoo-shrikes to Thrushes. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]